Hallux Valgus - Del 3 (3 veckor)

Snart Nytt År. Snart Ny Fot. Äntligen är min fot totalt avdramatiserad. Jag har trott att det bott ett litet monster där under. Äntligen fick jag se vad som gömde sig under bandaget. Vad som värkt. Vad som kliat. Vad som stramat. Jag blev helt rörd när jag såg den. Den var så fin. Inte alls blå eller svullen. Den var rak. Fin. Kanske aningen gulgrön. Men framförallt väldigt, väldigt fin. Så fin har den aldrig varit. Så rak har den inte varit sen jag föddes. Och stygnen var minimala.

Lite grön men väldigt
rak och fin.

Bort med stygn. Med tanke på hur ont det gjorde första dygnet och hur många gånger jag trott att stygnen har rykt när jag slagit i foten eller ryckt till när jag sovit trodde jag foten skulle se för jävlig ut. Jag har varit smått rädd för den. Äcklats lite av tanken på hur den såg ut där under bandaget. Jag är vanligtvis inte så känslig, men...jag har verkligen inte haft en aning om vad läkaren egentligen gjort med den. Jag såg ju aldrig ingreppet och sjuksköterskorna skulle kunnat lura i mig vad som helst.

Utan att vilja erkänna det för T (mannen) var jag väldigt nervös i morse. Inte riktigt mottaglig för skämt. Väl uppe på ortopeden tog det tid. De hade körigt. Efter 45 min fick jag äntligen komma in. Sen gick det snabbt. Upp med mig på britsen. Av med raggsockan. Av med strumpan. Av med bandaget. Hålla andan. Grina illa. Nu måste jag titta på det lilla monstret. Fullt med levrat blod på bandaget. Iuhh! T (som vanligen svimmar av en spruta) och sjuksköterskan utbrister: -MEN va fin den är! Jag: -Va?! Fin? Jag som trodde det skulle vara motorsågsmasakern där under.

Små, små kaststygn.

Fin fot. Med ett grin tittar jag nu på foten, som är alldeles rak och alldeles fin. Alldeles underbar. Jag som intalat mig själv att inte hoppas för mycket. För varför skulle MIN fot bli rak. Nu, fram med skallpell, bort med stygnen. Det sticker till några gånger. Jag får handsvett. T bränner av ett gäng bilder med kameran när jag ser ut att kvida som mest. Tack! Det kittlas när sjuksköterskan sakta drar ut den långa tråden. Season! Done!

Nytt paket med satintejp.
Lyx! 

Efter ytterligare några bilder på monstret lindas foten in i ett paket igen. Denna gång ett väldigt mycket mindre paket. Jag måste gå med bandage i ytterligare tre veckor. Får inte vinkla framfoten. Får alltså behålla den där anskrämliga och obekväma invalidskon ett tag till. Måste alltså ha den på jobbet. Kostym och invalidsko på kundmöten. Fasa! Efter närmare eftertanke jobbar jag nog hemifrån kommande veckor. Nu så, är det dags att förbereda sig för ett nyår. Måste rulla tryffeln och vända på gravlaxen. Gott Nytt År!

Hallux Valgus - Del 2 (1 vecka)

Hasa. Jag har kommit på ett nytt sätt att förflytta mig på. Jag hasar mig fram i mina rosa och vitrandiga raggsockor. All tyngd på vänstern. Ner med hälen på högern. Spänn höger lår. Räta ut knäleden. Nu. Hasa! Ett steg fram med vänstern. Sen. Igen. Hasa! Jag har halverat transporttiden mellan soffan och badrummet sen i fredags. Sweet!

Randigt är det nya rosa.

Saker ATT GÖRA med foten i paket:

• Dricka hutlösa mängder finkaffe dvs mörkrostat italienskt Passalacqua, malt i en Rancilio-mal, bryggt i en Moccamaster, drucken ut Rörstrands "FilippaK" (shit vilken stereotyp jag är, mainstream ut i fingerspetsarna, måste hitta nått nytt...).
• Försöka trappa ner på de smärtstillande tabletterna trots att det ger en skön "flying high" känsla efter intag och trots att de ger mig en ursäkt att sova 12 timmar per dygn.
• Blogga om illaluktande fötter, likväl om illaluktande ostar.
• Uppdatera FB och Twitter så frekvent att "vännerna" blockar en. Antal "vänner" har minskat konstant sedan operationen.
• Störa kollegor via MSN, Skype, Gtalk, Communicator genom att ständigt påpeka att man är hemma och är uttråkad (social media is the shit).
• Läsa Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" och få dåligt samvete för att man inte lyckats klämma ut en unge än (för det måste man tydligen för att få kalla sig kvinna).
• Få karriärångest (helt tvärtemot vad jag brukar få) genom att läsa om alla lyckade kvinnor i "Passion for Business" som får ihop "livspusslet" på ett så förbannat bra sätt (att de förmodligen gråter sig till sömns varje kväll är det ingen som nämner).
• Försöka kolla på första säsongen av "Solsidan" utan att vilja nita Ove och utan att skämmas och gömma sig bakom soffkuddarna när Alex uttalar sig.
• Läsa "Harvard Business Review" och inte fatta ett skit av ledaren eftersom hjärnan känns som gröt och inte är upplagd för djupa makroekonomiska analyser (måste sluta med smärtstillande).

Saker att INTE GÖRA med foten i paket:

• Duscha - det gör ont, man kommer inte åt och man känner sig fullkomligt förnedrad när man måste ropa på hjälp eftersom man inte kommer upp från badrumsgolvet. Lite skit har ingen dött av, eller?
• Trampa på sin egna inpaketerade fot eller dunka den i soffbordet - kort sagt, det gör ont.
• Ställa sig snabbt upp när man varit på toaletten - man svimmar och faller handlöst i klinkergolvet.
• Ligga på hallgolvet, kritvit i ansiktet av smärta, när mannen kommer hem från jobbet - mannen tror då att man dött (rekommenderas verkligen inte om mannen har någon form av hjärtproblem).
• Glömma viktiga saker i ett annat rum som man sen får hasa sig tillbaka och hämta, tex mobilen, vattenflaskan eller fjärrkontrollen.

Bröd & Skidskytte

Sommarbaguetter mitt i vintern.

Fikon, valnötter & russin.
Såkallad skåprensning.

Lussebullar - inte katter.

Det är söndag. Jag är hemma. Det är skidskytte på tv. Som upplagt för en eftermiddag med surdegar, gravade laxar, långkok & tryffeltillverkning. Men nej. Jag ligger kvar här i soffan med foten i paket. Uppdaterar bloggen med gamla brödbilder och surfar matporr istället.

Hallux Valgus - Del 1 (1 dag)

Stört.

Smärta. Det blir inget resande på ett tag. Säkert inget bakande heller. Och de där trevliga restaurangbesöken a la White Guide lär utebli i en månad eller två. Jag har opererat min högra fot. Det fick vara nog efter NY. Då, balanserade jag på ett ben under hela vår vigsel för att jag hade så ont. 

Väl hemma i Sverige igen bestämde jag mig för att lyfta telefonluren. Hade 100 anledningar till varför jag måste få göra den här operationen. Jag var redo att böna och be. Det har ju varit så många som sagt åt mig att jag får skylla mig själv: "-Du är ju kvinna. Du har säkert gått i för höga klackar och för trånga skor!". Att hela släkten på min mammas sida har haft samma problem är det ingen som tagit notis om.

Jag behövde inte argumentera. Kvinnan i telefonen: "-Har du ont?" Jag: "-Ursäkta? Jo, jag har haft ont varje dag sen jag var tio. Det är ju därför jag ringer." Ett par dagar senare står jag framför överläkaren på Ortopediska Huset. Han skakar på huvudet. Suckar. Säger att det här var illa. Du skulle opererats för länge sen. Det här var för två veckor sedan. I förrgår såg jag ut såhär.

Dag 0 - Dagen innan operation.

Igår morse rullades jag in på operation. Igår eftermiddag låg jag hemma på badrumsgolvet. Tårarna sprutade. Det gjorde så fruktansvärt ont. Värktabletterna bet inte. Tidigt i morse, runt 3, började de bita. Jag somnade. Tungt. Helt utmattad. Vaknade igen vid 11. Tog mer smärtstillande. Somnade om i soffan. Och nu har smärtan avtagit. Känns mer som ett "vanligt" benbrott. Förut kändes det mer som om min fot var krossad. Det känns bättre.

Dag 1 - Operationsdagen.

Jag är nöjd. Äntligen är processen igång. Efter operation nummer 2 är målet att kunna göra allt det där jag velat men som jag inte kunnat göra på så länge. Som att...

• Springa längre än 10k utan att inte kunna gå dagen efter.
• Köra en manuellt växlad bil utan att få fruktansvärd värk.
• Ha ett par skor som inte är två storlekar för stora.
• Slippa stå på ett ben på min egen vigsel.
• Slippa att alltid bära med mig två par skor för att klara arbetsdagen.
• Slippa förklara för folk som inte fattar att jag inte kan gå mer än 500 m i annat än gympadojor.
• Att slippa förklara för folk som aldrig levt med värk att det här INTE är en skönhetsoperation.
• Kanske, kanske, nån gång i framtiden, kunna sätta bollen i krysset igen.

Det jag också önskar, men egentligen inte får skriva, eftersom jag då skulle få höra så många moralpredikningar, är att jag så gärna vill komma i mina Tigerpumps igen...

Sofi ♥ Thomas | New York 2010

Den 10 Oktober 2010 gifte jag mig med min älskade Thomas i Svenska Kyrkan i New York.

Foto: Michael Skoglund (www.mskoglund.com)

Foto: Michael Skoglund (www.mskoglund.com)

Foto: Michael Skoglund (www.mskoglund.com)

Foto: Michael Skoglund (www.mskoglund.com)

Foto: Michael Skoglund
(www.mskoglund.com)

Fler NY bilder finns på www.bananeriskinkrock.blogspot.com

Schwamp

Kantisar. Så var det höst och det betyder kantareller. I avsaknad av svampställen i och omkring Stockholm tillryggalade jag 300 km bara för att vara garanterad skogens guld. För ni vet väl att i Vrenningeskogarna finns de alltid. Se där. Då vet ni vart de plockas. Problemet är bara att Vrenningeskogarna är stora och stigarna många. Mina svampställen har jag ärvt av mamma. Hon upptäckte dom på 70-talet. Kantarellerna finns fortfarande kvar. Tyvärr inte mamma. Därför åker jag dit.

Kantisar.

Dom är lite sena i år. Vädret har inte varit helt gynnsamt. I alla fall inte för de där riktigt fina, stora ställena. Därmed var det inga 20-30 liter som plockades. Vilket inte är ovanligt att man kan plocka per gång på dessa ställen. För några år sen, när det var närmare till skogen, snittade mamma och jag på 150 liter per år. Denna gång blev det dock en sisådär 5-6 liter. En helt okej spenderad eftermiddag helt enkelt. Dessa kantareller (+ en och annan Karl-Johan) omvandlades till:

1. Två svampmackor
2. Tre burkar syltade kantareller
3. En underbar pasta med kantareller, persilja och parmesan

Svampmackor.

Syltade kantareller.

Pastan hann jag inte fota. Den försvann. Snabbt. Snart är trattisarna här.

Älskade surdeg

I slutet på Augusti kom den. I en glasburk från Bananer i skinkrock. Rågsuren. Och nu är jag såld. Redan efter några veckor har det blivit en besatthet. Vi äter bröd som aldrig förr. Och vilket bröd sen. Med god inspiration från Pain de Martin har suris levererat bättre och bättre. Överträffat förväntningarna gång på annan. Hade jag inte varit på resande fot så mycket hade mitt hem svämmat över med bröd. Dock finns det ett problem. Jag är ingen morgonmänniska. Jag tenderar att baka nattetid. Men en kvällsmacka ska inte underskattas. Nybakt bröd på nattkröken. Vem kan säga nej till det. Inte jag i alla fall.

Älskade rågsur.

Första. Nervöst satte jag degen. Lite trött var den allt. Ingen superfart på jäsningen. Satt sedan otåligt och stirrade på den de första 40 min. Trummandes med fingrarna mot bordsskivan. Väx då.

På morgonen.

En evighet senare.

Resultatet. Det doftade underbart av kummin. Men nej. Resultatet sög. Jag lärde mig den hårda vägen. Den behöver definitivt mer kärlek än vad jag kunde ge den dagen. På't igen.

Andra. Nu fick suris ta den tiden som behövdes. Nyinhandlat ekologiskt mjöl från Saltå Kvarn. En egen myshörna ovanför kylskåpet. Tålamod. Ta da! Brödet blev inte vackert. Men herregud så gott. Härligt rågbröd med kummin.

Gott men inte så snyggt.

Snyggt och gott.

Tredje. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Och lååång jäsning. Vad får man då? Jo det här. Tror bestämt att jag ska överge det här resandet för att baka suris på heltid. De verkar inte gilla surisar här i Finland i alla fall. Det är väl okej att leva på sin bättre hälft så länge man får baka surdegsbröd? Det är min nyvunna övertygelse.

Stjärna i London

Det är dags att erkänna. Till för en månad sen hade jag aldrig satt min fot i London. Jag vet, jag skäms. Tokyo, Paris, New York, Peking, Sydney, Berlin, Cambridge, Heathrow, men inte London. Målet var att inte ha något mål. Att glida. Dock fuskades det lite genom att i förväg ha identifierat restauranger via Giddan (Michelin Guide). 

Det blev en fullträff i form av en stjärna på vild honung, ett improviserat matunder á la Jamie och ett botten-napp. För Giddans skull hoppas jag innerligt att botten-nappet bara hade en dålig dag. Så jag nämner de inte ens vid namn. Jag bemödar mig heller inte med några bilder. De andra två dock. Maten gör sig inte rättvis på bild, men jag intygar. Det var himmelskt.

Wild Honey

Jamie's Italian

Seg morgon kräver bra frukost...

...självklart inhandlad
på Helt Klart Gott!

Tillbaka på jobbet...

Så, då var man tillbaka på jobbet efter fyra långa, sköna, välförtjänta, semesterveckor. Lite trögt i starten? Jo, helt klart, men det sätter nog fart snart.

Funderar på om den där artikeln borde skrivas nu när tempot är lågt. Å andra sidan vet jag att artikeln aldrig blir klar om inte deadlinen finns där. Varför är det så? Varför vill jag helst att det ständigt ska brinna i knutarna? Jag älskar att sitta uppe hela natten och skriva för att klara deadlinen morgonen därpå. Sån är jag.

Ja, det blir nog en outline i alla fall. Jag har 1,5 timme sen ska jag sätta mig i taxin till flygplatsen. Det blir bra, jag har en deadline, artikeln är räddad. Vinkel? produktutveckling...småföretag... distribuerade nätverk...lågkonjunktur...återhämtning...något åt det hållet.

Men först, en liten påminnelse av sommaren som gått...

Silltallrik.

Victoria ♥ Daniel

Victoria & Daniel

Kungligt bröllop i huvudstaden. Efter att in i det längsta vägrat det kungliga bröllopet tvingades jag slutligen under fredagen ut i folkvimlet för att spotta kungligheter vid konserthuset. På något konstigt, oförklarligt sätt drogs jag med i masspsykosen. Det var kärlek, kärlek och designerklänningar. Jag föll.

Detta innebar att min planerade hänga-i-soffan-framför-fotbolls-VM-med-en-kaffe-lördag snabbt planerades om. Till min förvåning hängde jag vid lördag lunch på mig min Nikon D80 och tog T-banan till Kungsträdgården. En underlig känsla av att något stort var på gång, att här skrivs det historia, infann sig där i lördags. Så olikt mig. Därför, så viktigt.

Det blev många bilder. Få riktigt bra. Kunde inte ljuset fallit lite bättre? Kunde inte den lilla scouten bara ha flyttat på sig? Men även om bildkvalitén får mig att gråta, så bara måste jag publicerar denna bild. Det kan ju också vara så att det är just denna bild jag visar för barnbarnen i framtiden. Vem vet.

Våren 2010

Planteringarna på
Mälarpaviljongen.

Vår i Stockholm. Mälarpaviljongen visar sig från sin bästa sida. Rosé. Tulpaner. Änder i blomkrukor. En och annan kändis. Allt kunde spotas på Pråmen en tidig kväll förra veckan. Det som skulle blivit en löprunda runt Årstaviken blev en underbar kväll i solen. Stockholm är verkligen allt om våren.

Ankan som bor på Mälarpaviljongen.

Vår i Skåne. Helgen spenderades i ett vårigt, nästan försomrigt Skånelandskap. Rapsfälten. Bokskogarna. Kärlek. Det är vad det är.

Eslövs GK.

Vår i Halland. Besökte även våren i Halmstad för ett par veckor sedan. Våren i Halmstad var kall, blåsig och blöt. Dock värmde den alldeles perfekta vita sparrisen på Pio Matsal & Bar nog så bra. Besök restaurangen. Servicen. Maten. Atmosfären. Att rekommendera.

Skånesparris.

Våren har varit svårflirtad. Men efter förra veckans underbara värme är även jag beredd att visa mig barbent. Om än med lite fejkbränna på benen.

Ramslök. Äntligen!

Ramslök. Japp, nu har den kommit. Den levererades till dörren i fredags (från Årstiderna självklart) och då hade den rest hela vägen från Danmark. Mitt i flygkaoset. Så istället för en resa till Finland (självklart var flyget inställt) har det fixats ramslökspesto. Den slår lätt den basilikabaserade peston. Så här gör jag:


1 ordentlig knippe Ramslök
1 näve Pinjenötter
1 dl Olivolja
Parmesan (glöm fulparmesanen)
Salt
Nymalen svartpeppar




Fram med stavmixern. I med ramslök, olja och nötter. Kör. Blanda i parmesan. Smaka av. Ät. Njut. Gärna med Solmarka knäcke.

Ramslökspesto.

Cykla i Taipei

Taipei Railway Station.

Fulong. Jag tar lokaltåget från Taipei Railway station ca 1 timme österut. När man tror att det inte finns någon mer civilisation kommer man till Fulong. Ett litet ställe ute vid havet i Taipei County. Där landar jag, en söndag i Mars.

Fulong Beach.

Vad gör Taiwaneserna i Fulong en varm söndag i mars? Jo, man hyr en cykel. Det finns cykeluthyrare i massor. Man cyklar sedan 2 km till en övergiven tågtunnel. Genom risfält. Genom alléer av blommande Azaleor (Rhododendron obtusum). Man cyklar genom tågtunneln för att komma ut på andra sidan berget. Vid havet. Man äter sin medhavda lunchlåda (ägg kokt i te, tre sorters kål, tre sorters kött, lite blandade grönsaker...mycket intressant). Tittar ut över Stilla Havet. Cyklar de 4 kilometrarna tillbaka. Kollar in det helt underbara templet vid Fulong Beach. Sen, tar man tåget hem.

Hyrcykel.

Det var trevligt. Lugnt. Till skillnad från Taipei. Jag var den enda västerlänningen. Skumt.

Tokyo.

Shibuya.

7 dagar i Tokyo, varav två och en halv dag helt solo, räcker gott och väl för att bli förälskad och övertygad om att detta är staden i ditt liv. New York i all ära, den staden är full av möjligheter, men Tokyo är bara galen. Det är allt och inget. Du har sällskap av tusen och åter tusen japaner, men du är ändå, helt ensam.

Känslan att tidigt på morgon gå genom Shinagawa station påväg till kontoret är obeskrivlig. Men...det känns som en svart massa som sakta rör sig mot ett gemensamt mål och där i mitten går en röd-blond kvinna från en helt annan kontinent. Ensam. Dumflinandes. Imponerad över japansk struktur. Renligheten. Jag andas in djupt och njuter av Japans vinterluft. Jag lämnar stationen bakom mig och stegar iväg mot ännu en arbetsdag.

La Qua Spa. En ren chansning som gick hem. Hade kort läst om detta hot spring spa eller Onsen som det kallas på japanska. Tvättinrättning. Jag tog tåget, som det kändes, över halv stan och klev av utanför Tokyo Dome. Ni vet den jättelika stadion med ett tak som går att öppna och stänga. Just bakom Domen ligger La Qua. 5 våningar med härligheter. Varma källor, utomhuspooler, ångbastu. Kallbastu. Restauranger. Massageinrättningar. Avslappningsrum. Och så vidare. Där spenderade jag en fredag natt, för jo, de har öppet så gott som dygnet runt sånär som på nån timme på förmiddagen. Jag avslutade med middag iförd min Yakota och en tupplur i en massagestol. Vägen hem till hotellet och sängen blev lång. Jag funderade starkt på att övernatta helt och hållet i en av massagestolarna. För dryga 400 spänn spenderade jag 5 timmar där och då fick jag även middag. Det bästa var att jag var den enda västerlänningen. Så mycket människor, och ändå, så ensam.

Ginza over-eating. För andra gången inom loppet av 6 månder överdrev jag sushiintaget på denna, helt underbara, sushi restaurang, Itame Sushi Ginza, tillsammans med två lika hängivna sushiälskande kollegor. Varav den ena förstummad av den näst intill perfekta tonfisken. Själv tycker jag nog att den som avgick med segern inte alls var en fisk utan en nigiri med premium Kuroge Wagyu beef. Att kött verkligen, på riktigt, allvarligt, kunde smälta i munnen, det var något nytt för mig. Kocken, med den gigantiska kniven, tittade förundrat på oss under de två timmar vi var där, och undrade förmodligen hur mycket sushi vi var kapabla att få i oss. Här kommer ett smakprov...

Itame Sushi. Ginza.

Japanese gardening. Med tanke på att detta är en blog med namnet “Rensa Mossflox” förstår den insatte att ett besök i en japansk trädgård är ett måste. I detta fall Koshikikawa Kouraku-en i närheten av Tokyo Dome. Floxen lyste med sin frånvaro, däremot blommade Japanese apricot (Prunus mume). Tyvärr blommade inte körsbärsträden, det är ju annars vad Japan är riktigt känt för. Barrträden. De måste bara ses på plats.

Koshikikawa Kouraku-en

Harajuku. Vill du shoppa i Tokyo skulle jag rekommendera Harajuku. Inte Ginza. Inte Shibuya. Utan Harajuku. Och inte heller de där märkesställena efter shoppinggatan. Inte de där fancy. Utan de där små designbutikerna i gränderna, där, bakom de stora. Där hittar du bland annat Studio D’artisan. Jag letade mig dit efter jobbet i snålblåst och snö. När killen i kassan fick veta att jag sökt upp just deras butik för en väska jag spanat in på nätet och att jag kom från Sverige, blev han helt exalterad. Hans engelska var något begränsad, men jag tror nog jag förstod vad han ville få fram av allt vifftande med armarna. Ta en sväng dit. De ligger i källarplanet, lite svåra att hitta. Nedanstående hittar du dock inte i Harajuku utan i Shibuya 109.

Shibuya 109.

Sushi Mizutani. Och så till sist. Det bästa av det bästa. Tyvärr finns inga bildbevis. Kamera var inte tillåtet i den åttasitsiga sushi restaurangen i källaren i Ginza. Mizutani själv, kocken, verkar ha ett rykte om sig att vara sur och tvär. Men vem får inte vara det när man levererar Japans bästa fisk. Bokningar görs enbart på japanska. Hotellet hjälpte mig snällt. Avbokningsavgiften är 10 000 yen. Det var värt att chansa.

Sushi Mizutani***

Enda tiden för en singelätande västerlänsk kvinna var en torsdag 17.00. Jag var livrädd redan innan jag kom dit. Fick fråga mig fram. Inga skyltar. Fett med stash med mig. De tar endast kontanter och priserna, ja, priser, meny, vad helst du kan förvänta dig, existerar inte. Mizutani bestämmer vad du ska äta och vad det får kosta.
Prick 17.00 drar jag bambudörren åt sidan och kliver in i en ytterst sparsmakad, minimal sushi restaurang. En äldre dam tar emot mig. Ler vänligt. Tar min jacka och min väska. Lämnar mig öga mot öga med den stora kocken. Något tanigare än vad jag förväntat mig. Men hans matlagning skall vara stor, likaså hans kniv. Jag får båda bekräftat. Jag sätter mig ner. Mizutani nickar, och ler faktiskt lite. Jag blir genast misstänksam. ”Sushi! Sashimi!” utbrister han och stirrar på mig. ”Hai...” får jag ur mig, halvt väsande. Den äldre kvinnan pekar på ett glas. ”Sake...” säger jag, lika tveksam som tidigare. Jag får en hel flaska (efter halva måltiden och halva flaskan kommenderar Mizutani fram ett glas vatten till mig...).

Mizutani börjar leverera sashimi och sushi. I en timme pågår det. Gastroerotik är vad det är. Där och då, klassar jag det likvärdigt med sex. Sanslöst. Surrealistiskt. Sensuellt. Sedan, ”Finished!”. Jag hoppar till. Redan klart? Jag får en kopp grönt te och en kaka. Samtidigt levereras notan. 22 000 yen. Jag pustar ut. Det var mindre än vad jag förväntat mig. I alla andra sammanhang hade jag fasat över detta belopp. Men nu är det fisk vi pratar om, fisk av högsta klass. Fisk jag är beredd att göra vad som helst för. Jag bugar och tackar på tafflig Japanska. Mizutani ler. Helt plötsligt ser jag glimten i hans ögon. Han är nöjd. Jag ler.

18.05 står jag ute på gatan igen. Med en underlig känsla av välbehag. Undrandes vad som hände. Jag drar ett djupt andetag. Tänker att detta mästerverk måste firas. Fäster blicken på Ginzas högsta byggnad Shio Dome. De bara måste ha en skybar. Jag har rätt. Jag försvinner in i Ginzas inre, på jakt, efter ännu en upplevelse...