Hallux Valgus - Del 1 (1 dag)

Stört.

Smärta. Det blir inget resande på ett tag. Säkert inget bakande heller. Och de där trevliga restaurangbesöken a la White Guide lär utebli i en månad eller två. Jag har opererat min högra fot. Det fick vara nog efter NY. Då, balanserade jag på ett ben under hela vår vigsel för att jag hade så ont. 

Väl hemma i Sverige igen bestämde jag mig för att lyfta telefonluren. Hade 100 anledningar till varför jag måste få göra den här operationen. Jag var redo att böna och be. Det har ju varit så många som sagt åt mig att jag får skylla mig själv: "-Du är ju kvinna. Du har säkert gått i för höga klackar och för trånga skor!". Att hela släkten på min mammas sida har haft samma problem är det ingen som tagit notis om.

Jag behövde inte argumentera. Kvinnan i telefonen: "-Har du ont?" Jag: "-Ursäkta? Jo, jag har haft ont varje dag sen jag var tio. Det är ju därför jag ringer." Ett par dagar senare står jag framför överläkaren på Ortopediska Huset. Han skakar på huvudet. Suckar. Säger att det här var illa. Du skulle opererats för länge sen. Det här var för två veckor sedan. I förrgår såg jag ut såhär.

Dag 0 - Dagen innan operation.

Igår morse rullades jag in på operation. Igår eftermiddag låg jag hemma på badrumsgolvet. Tårarna sprutade. Det gjorde så fruktansvärt ont. Värktabletterna bet inte. Tidigt i morse, runt 3, började de bita. Jag somnade. Tungt. Helt utmattad. Vaknade igen vid 11. Tog mer smärtstillande. Somnade om i soffan. Och nu har smärtan avtagit. Känns mer som ett "vanligt" benbrott. Förut kändes det mer som om min fot var krossad. Det känns bättre.

Dag 1 - Operationsdagen.

Jag är nöjd. Äntligen är processen igång. Efter operation nummer 2 är målet att kunna göra allt det där jag velat men som jag inte kunnat göra på så länge. Som att...

• Springa längre än 10k utan att inte kunna gå dagen efter.
• Köra en manuellt växlad bil utan att få fruktansvärd värk.
• Ha ett par skor som inte är två storlekar för stora.
• Slippa stå på ett ben på min egen vigsel.
• Slippa att alltid bära med mig två par skor för att klara arbetsdagen.
• Slippa förklara för folk som inte fattar att jag inte kan gå mer än 500 m i annat än gympadojor.
• Att slippa förklara för folk som aldrig levt med värk att det här INTE är en skönhetsoperation.
• Kanske, kanske, nån gång i framtiden, kunna sätta bollen i krysset igen.

Det jag också önskar, men egentligen inte får skriva, eftersom jag då skulle få höra så många moralpredikningar, är att jag så gärna vill komma i mina Tigerpumps igen...