Älskade surdeg

I slutet på Augusti kom den. I en glasburk från Bananer i skinkrock. Rågsuren. Och nu är jag såld. Redan efter några veckor har det blivit en besatthet. Vi äter bröd som aldrig förr. Och vilket bröd sen. Med god inspiration från Pain de Martin har suris levererat bättre och bättre. Överträffat förväntningarna gång på annan. Hade jag inte varit på resande fot så mycket hade mitt hem svämmat över med bröd. Dock finns det ett problem. Jag är ingen morgonmänniska. Jag tenderar att baka nattetid. Men en kvällsmacka ska inte underskattas. Nybakt bröd på nattkröken. Vem kan säga nej till det. Inte jag i alla fall.

Älskade rågsur.

Första. Nervöst satte jag degen. Lite trött var den allt. Ingen superfart på jäsningen. Satt sedan otåligt och stirrade på den de första 40 min. Trummandes med fingrarna mot bordsskivan. Väx då.

På morgonen.

En evighet senare.

Resultatet. Det doftade underbart av kummin. Men nej. Resultatet sög. Jag lärde mig den hårda vägen. Den behöver definitivt mer kärlek än vad jag kunde ge den dagen. På't igen.

Andra. Nu fick suris ta den tiden som behövdes. Nyinhandlat ekologiskt mjöl från Saltå Kvarn. En egen myshörna ovanför kylskåpet. Tålamod. Ta da! Brödet blev inte vackert. Men herregud så gott. Härligt rågbröd med kummin.

Gott men inte så snyggt.

Snyggt och gott.

Tredje. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Och lååång jäsning. Vad får man då? Jo det här. Tror bestämt att jag ska överge det här resandet för att baka suris på heltid. De verkar inte gilla surisar här i Finland i alla fall. Det är väl okej att leva på sin bättre hälft så länge man får baka surdegsbröd? Det är min nyvunna övertygelse.