Hallux Valgus - Del 3 (3 veckor)

Snart Nytt År. Snart Ny Fot. Äntligen är min fot totalt avdramatiserad. Jag har trott att det bott ett litet monster där under. Äntligen fick jag se vad som gömde sig under bandaget. Vad som värkt. Vad som kliat. Vad som stramat. Jag blev helt rörd när jag såg den. Den var så fin. Inte alls blå eller svullen. Den var rak. Fin. Kanske aningen gulgrön. Men framförallt väldigt, väldigt fin. Så fin har den aldrig varit. Så rak har den inte varit sen jag föddes. Och stygnen var minimala.

Lite grön men väldigt
rak och fin.

Bort med stygn. Med tanke på hur ont det gjorde första dygnet och hur många gånger jag trott att stygnen har rykt när jag slagit i foten eller ryckt till när jag sovit trodde jag foten skulle se för jävlig ut. Jag har varit smått rädd för den. Äcklats lite av tanken på hur den såg ut där under bandaget. Jag är vanligtvis inte så känslig, men...jag har verkligen inte haft en aning om vad läkaren egentligen gjort med den. Jag såg ju aldrig ingreppet och sjuksköterskorna skulle kunnat lura i mig vad som helst.

Utan att vilja erkänna det för T (mannen) var jag väldigt nervös i morse. Inte riktigt mottaglig för skämt. Väl uppe på ortopeden tog det tid. De hade körigt. Efter 45 min fick jag äntligen komma in. Sen gick det snabbt. Upp med mig på britsen. Av med raggsockan. Av med strumpan. Av med bandaget. Hålla andan. Grina illa. Nu måste jag titta på det lilla monstret. Fullt med levrat blod på bandaget. Iuhh! T (som vanligen svimmar av en spruta) och sjuksköterskan utbrister: -MEN va fin den är! Jag: -Va?! Fin? Jag som trodde det skulle vara motorsågsmasakern där under.

Små, små kaststygn.

Fin fot. Med ett grin tittar jag nu på foten, som är alldeles rak och alldeles fin. Alldeles underbar. Jag som intalat mig själv att inte hoppas för mycket. För varför skulle MIN fot bli rak. Nu, fram med skallpell, bort med stygnen. Det sticker till några gånger. Jag får handsvett. T bränner av ett gäng bilder med kameran när jag ser ut att kvida som mest. Tack! Det kittlas när sjuksköterskan sakta drar ut den långa tråden. Season! Done!

Nytt paket med satintejp.
Lyx! 

Efter ytterligare några bilder på monstret lindas foten in i ett paket igen. Denna gång ett väldigt mycket mindre paket. Jag måste gå med bandage i ytterligare tre veckor. Får inte vinkla framfoten. Får alltså behålla den där anskrämliga och obekväma invalidskon ett tag till. Måste alltså ha den på jobbet. Kostym och invalidsko på kundmöten. Fasa! Efter närmare eftertanke jobbar jag nog hemifrån kommande veckor. Nu så, är det dags att förbereda sig för ett nyår. Måste rulla tryffeln och vända på gravlaxen. Gott Nytt År!

Hallux Valgus - Del 2 (1 vecka)

Hasa. Jag har kommit på ett nytt sätt att förflytta mig på. Jag hasar mig fram i mina rosa och vitrandiga raggsockor. All tyngd på vänstern. Ner med hälen på högern. Spänn höger lår. Räta ut knäleden. Nu. Hasa! Ett steg fram med vänstern. Sen. Igen. Hasa! Jag har halverat transporttiden mellan soffan och badrummet sen i fredags. Sweet!

Randigt är det nya rosa.

Saker ATT GÖRA med foten i paket:

• Dricka hutlösa mängder finkaffe dvs mörkrostat italienskt Passalacqua, malt i en Rancilio-mal, bryggt i en Moccamaster, drucken ut Rörstrands "FilippaK" (shit vilken stereotyp jag är, mainstream ut i fingerspetsarna, måste hitta nått nytt...).
• Försöka trappa ner på de smärtstillande tabletterna trots att det ger en skön "flying high" känsla efter intag och trots att de ger mig en ursäkt att sova 12 timmar per dygn.
• Blogga om illaluktande fötter, likväl om illaluktande ostar.
• Uppdatera FB och Twitter så frekvent att "vännerna" blockar en. Antal "vänner" har minskat konstant sedan operationen.
• Störa kollegor via MSN, Skype, Gtalk, Communicator genom att ständigt påpeka att man är hemma och är uttråkad (social media is the shit).
• Läsa Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" och få dåligt samvete för att man inte lyckats klämma ut en unge än (för det måste man tydligen för att få kalla sig kvinna).
• Få karriärångest (helt tvärtemot vad jag brukar få) genom att läsa om alla lyckade kvinnor i "Passion for Business" som får ihop "livspusslet" på ett så förbannat bra sätt (att de förmodligen gråter sig till sömns varje kväll är det ingen som nämner).
• Försöka kolla på första säsongen av "Solsidan" utan att vilja nita Ove och utan att skämmas och gömma sig bakom soffkuddarna när Alex uttalar sig.
• Läsa "Harvard Business Review" och inte fatta ett skit av ledaren eftersom hjärnan känns som gröt och inte är upplagd för djupa makroekonomiska analyser (måste sluta med smärtstillande).

Saker att INTE GÖRA med foten i paket:

• Duscha - det gör ont, man kommer inte åt och man känner sig fullkomligt förnedrad när man måste ropa på hjälp eftersom man inte kommer upp från badrumsgolvet. Lite skit har ingen dött av, eller?
• Trampa på sin egna inpaketerade fot eller dunka den i soffbordet - kort sagt, det gör ont.
• Ställa sig snabbt upp när man varit på toaletten - man svimmar och faller handlöst i klinkergolvet.
• Ligga på hallgolvet, kritvit i ansiktet av smärta, när mannen kommer hem från jobbet - mannen tror då att man dött (rekommenderas verkligen inte om mannen har någon form av hjärtproblem).
• Glömma viktiga saker i ett annat rum som man sen får hasa sig tillbaka och hämta, tex mobilen, vattenflaskan eller fjärrkontrollen.

Bröd & Skidskytte

Sommarbaguetter mitt i vintern.

Fikon, valnötter & russin.
Såkallad skåprensning.

Lussebullar - inte katter.

Det är söndag. Jag är hemma. Det är skidskytte på tv. Som upplagt för en eftermiddag med surdegar, gravade laxar, långkok & tryffeltillverkning. Men nej. Jag ligger kvar här i soffan med foten i paket. Uppdaterar bloggen med gamla brödbilder och surfar matporr istället.

Hallux Valgus - Del 1 (1 dag)

Stört.

Smärta. Det blir inget resande på ett tag. Säkert inget bakande heller. Och de där trevliga restaurangbesöken a la White Guide lär utebli i en månad eller två. Jag har opererat min högra fot. Det fick vara nog efter NY. Då, balanserade jag på ett ben under hela vår vigsel för att jag hade så ont. 

Väl hemma i Sverige igen bestämde jag mig för att lyfta telefonluren. Hade 100 anledningar till varför jag måste få göra den här operationen. Jag var redo att böna och be. Det har ju varit så många som sagt åt mig att jag får skylla mig själv: "-Du är ju kvinna. Du har säkert gått i för höga klackar och för trånga skor!". Att hela släkten på min mammas sida har haft samma problem är det ingen som tagit notis om.

Jag behövde inte argumentera. Kvinnan i telefonen: "-Har du ont?" Jag: "-Ursäkta? Jo, jag har haft ont varje dag sen jag var tio. Det är ju därför jag ringer." Ett par dagar senare står jag framför överläkaren på Ortopediska Huset. Han skakar på huvudet. Suckar. Säger att det här var illa. Du skulle opererats för länge sen. Det här var för två veckor sedan. I förrgår såg jag ut såhär.

Dag 0 - Dagen innan operation.

Igår morse rullades jag in på operation. Igår eftermiddag låg jag hemma på badrumsgolvet. Tårarna sprutade. Det gjorde så fruktansvärt ont. Värktabletterna bet inte. Tidigt i morse, runt 3, började de bita. Jag somnade. Tungt. Helt utmattad. Vaknade igen vid 11. Tog mer smärtstillande. Somnade om i soffan. Och nu har smärtan avtagit. Känns mer som ett "vanligt" benbrott. Förut kändes det mer som om min fot var krossad. Det känns bättre.

Dag 1 - Operationsdagen.

Jag är nöjd. Äntligen är processen igång. Efter operation nummer 2 är målet att kunna göra allt det där jag velat men som jag inte kunnat göra på så länge. Som att...

• Springa längre än 10k utan att inte kunna gå dagen efter.
• Köra en manuellt växlad bil utan att få fruktansvärd värk.
• Ha ett par skor som inte är två storlekar för stora.
• Slippa stå på ett ben på min egen vigsel.
• Slippa att alltid bära med mig två par skor för att klara arbetsdagen.
• Slippa förklara för folk som inte fattar att jag inte kan gå mer än 500 m i annat än gympadojor.
• Att slippa förklara för folk som aldrig levt med värk att det här INTE är en skönhetsoperation.
• Kanske, kanske, nån gång i framtiden, kunna sätta bollen i krysset igen.

Det jag också önskar, men egentligen inte får skriva, eftersom jag då skulle få höra så många moralpredikningar, är att jag så gärna vill komma i mina Tigerpumps igen...