Hallux Valgus - Del 4 (6 veckor)

Lilla högerfoten. Lite röd.
Lite blå. Lite skrynklig.
Men väldigt fin.

Nytt År. Ny Fot. Och tillbaka till jobbet. Chock. Jag har spenderat de senaste fem veckorna i dvala. Mitt enda fokus: äta, sova, foten. Har aldrig varit så trött som nu och jag är knappast känd för att vara en pigg och utvilad morgonmänniska. Och då ska man tillbaka till jobbet. Varva upp tempot. Börja hänga i T-banan. Springa upp och ner för de där trapporna på kontoret. Och jo då, hissen är avstängd för reparation till slutet av Januari. Toppen. Men det går bra. Kaffet är lite godare när man fått kämpa för det och kunder tycker lite gulligt synd om en. Några andra reflektioner kring Hallux Valgus:

Reflektion 1 - Svenskar och i synnerhet Stockholmare är synnerligen otrevliga och egotrippade människor. Jag har aldrig fått så många armbågar, aldrig fått så många tacklingar som nu. Det är rätt uppenbart att jag har någon form av problem, mer än vanliga problem. Foten är i ett jättepaket och jag har stora svårigheter att röra mig. Jag bär en icke så smickrande sko. Det verkar nästan som om när folk inser detta, tittar de upp, spänner ögonen i en och vägrar vika av från deras tilltänkta färdväg. Eftersom jag inte är så snabb i svängarna och det tar lite tid för mig att byta riktning och väja undan har jag åkt på en hel del smällar. Och hört noll, zero, null, cero ursäkter eller "oj, förlåt". Jag är uppriktigt förvånad. Men helt plötsligt förstår jag vad den Japanske kollegan menade med att "-Ni svenskar ser inte varandra. Ni bara går. Helt uppe i er själva. Det skulle aldrig hända i Tokyo.". Och han har rätt. Jag kan inte dra mig till minnes att jag blev tacklad påväg till jobbet i Shinagawa. Det var extremt mycket folk. Men jag blev aldrig tacklad. Jag har bestämt mig för att se andra. Att inte orsaka samma känsla i andra människor som vissa får mig att känna.

Reflektion 2 - Varför? Varför? Varför måste människor först fråga vad jag gjort med foten och när de får höra att jag gjort en hallux valgus operation ösa ur sig alla exempel de känner till där en sådan operation gått fel. Vanligtvis är det "-Min mamma/syster/moster gjorde det och det blev inge bra alls. De ångrar sig. Tyckte inte det var värt det.". Precis som om jag vill höra det när jag sitter med foten i paket, konstant i högläge och det gör ont som fan. Precis som en gravid kvinna inte vill höra historier om förlossningar som gått fel. Eller precis som en flygrädd inte vill lyssna till andra människors läskiga flygupplevelser. Vad är det för fel på dessa människor? Lite samma fenomen var det innan operationen, men då var det mer skuldbeläggning. Lite fina inlägg som att "-Ja men du får ju faktiskt skylla dig själv lite grann. Du har väl haft för trånga skor.". Som om jag skulle skämmas för att jag föddes till kvinna. Till och med sjuksköterskan som var med på operationen (också senare under dagen benämnd som "kärringen", ja, jag var mycket arg) antydde att "-Jo då, när jag blir lite äldre och slutar använda högklackat så går det där tillbaka. För det gjorde det på henne så hon behövde inte operera." Som om jag skulle ligga där på operationsbordet och skämmas för att jag har haft ont hela livet. För att kvinnor innan mig har haft ont men att jag väljer att göra något åt det istället för att spela offer. Får jag påminna om att jag stod på ett ben under min egen vigsel för att jag hade sådan värk. Jag blir riktigt j-a skitförbannad! Så där ja, nu var det ute.

Reflektion 3 - Alla dessa underbara människor. Alla som ställer upp. Bästa vännen som hämtade efter operationen, fixade lunch, fixade smärtstillande. Vännerna som kommit med lunch när jag suttit uttråkad hemma. Alla glada tillrop på fejjan. På twitter. På jobbet. I telefonen. I brevlådan. Överallt dyker de upp. Släkten som pysslat om mig under jul och nyår. Det är lyxigt att sitta i soffan med människor som ständigt passar upp på en. Vardagslyx. Och allra underbaraste mannen. Som står ut med mig och min fot. Han som pussar mig gonatt på kvällen och säger att jag ska väcka honom om det gör ont och jag inte kan sova. Han som spelat Yatzy med mig mitt i natten när det förra har hänt. Han som varje morgon i fyra veckors tid har fixat frukost och bryggt kaffe och hällt upp i termos till mig innan han gått till jobbet. Han som peppat mig då människor beskrivna under Reflektion 1 och 2 fått mig att ångra mig och må dåligt. Han som igår tvingade mig att ta första steget på min alldeles nya bandagefria fot. Stapplande steg. Men ändå. Steg i rätt riktning. Tillsammans.