Schwamp

Kantisar. Så var det höst och det betyder kantareller. I avsaknad av svampställen i och omkring Stockholm tillryggalade jag 300 km bara för att vara garanterad skogens guld. För ni vet väl att i Vrenningeskogarna finns de alltid. Se där. Då vet ni vart de plockas. Problemet är bara att Vrenningeskogarna är stora och stigarna många. Mina svampställen har jag ärvt av mamma. Hon upptäckte dom på 70-talet. Kantarellerna finns fortfarande kvar. Tyvärr inte mamma. Därför åker jag dit.

Kantisar.

Dom är lite sena i år. Vädret har inte varit helt gynnsamt. I alla fall inte för de där riktigt fina, stora ställena. Därmed var det inga 20-30 liter som plockades. Vilket inte är ovanligt att man kan plocka per gång på dessa ställen. För några år sen, när det var närmare till skogen, snittade mamma och jag på 150 liter per år. Denna gång blev det dock en sisådär 5-6 liter. En helt okej spenderad eftermiddag helt enkelt. Dessa kantareller (+ en och annan Karl-Johan) omvandlades till:

1. Två svampmackor
2. Tre burkar syltade kantareller
3. En underbar pasta med kantareller, persilja och parmesan

Svampmackor.

Syltade kantareller.

Pastan hann jag inte fota. Den försvann. Snabbt. Snart är trattisarna här.

Älskade surdeg

I slutet på Augusti kom den. I en glasburk från Bananer i skinkrock. Rågsuren. Och nu är jag såld. Redan efter några veckor har det blivit en besatthet. Vi äter bröd som aldrig förr. Och vilket bröd sen. Med god inspiration från Pain de Martin har suris levererat bättre och bättre. Överträffat förväntningarna gång på annan. Hade jag inte varit på resande fot så mycket hade mitt hem svämmat över med bröd. Dock finns det ett problem. Jag är ingen morgonmänniska. Jag tenderar att baka nattetid. Men en kvällsmacka ska inte underskattas. Nybakt bröd på nattkröken. Vem kan säga nej till det. Inte jag i alla fall.

Älskade rågsur.

Första. Nervöst satte jag degen. Lite trött var den allt. Ingen superfart på jäsningen. Satt sedan otåligt och stirrade på den de första 40 min. Trummandes med fingrarna mot bordsskivan. Väx då.

På morgonen.

En evighet senare.

Resultatet. Det doftade underbart av kummin. Men nej. Resultatet sög. Jag lärde mig den hårda vägen. Den behöver definitivt mer kärlek än vad jag kunde ge den dagen. På't igen.

Andra. Nu fick suris ta den tiden som behövdes. Nyinhandlat ekologiskt mjöl från Saltå Kvarn. En egen myshörna ovanför kylskåpet. Tålamod. Ta da! Brödet blev inte vackert. Men herregud så gott. Härligt rågbröd med kummin.

Gott men inte så snyggt.

Snyggt och gott.

Tredje. Kärlek. Kärlek. Kärlek. Och lååång jäsning. Vad får man då? Jo det här. Tror bestämt att jag ska överge det här resandet för att baka suris på heltid. De verkar inte gilla surisar här i Finland i alla fall. Det är väl okej att leva på sin bättre hälft så länge man får baka surdegsbröd? Det är min nyvunna övertygelse.

Stjärna i London

Det är dags att erkänna. Till för en månad sen hade jag aldrig satt min fot i London. Jag vet, jag skäms. Tokyo, Paris, New York, Peking, Sydney, Berlin, Cambridge, Heathrow, men inte London. Målet var att inte ha något mål. Att glida. Dock fuskades det lite genom att i förväg ha identifierat restauranger via Giddan (Michelin Guide). 

Det blev en fullträff i form av en stjärna på vild honung, ett improviserat matunder á la Jamie och ett botten-napp. För Giddans skull hoppas jag innerligt att botten-nappet bara hade en dålig dag. Så jag nämner de inte ens vid namn. Jag bemödar mig heller inte med några bilder. De andra två dock. Maten gör sig inte rättvis på bild, men jag intygar. Det var himmelskt.

Wild Honey

Jamie's Italian