Konsultliv

Jag gillar mitt konsultliv. Där var det sagt. Att vara konsult och resa, det tilltalar mig, det passar mig. Människor jag möter utanför arbetet, antingen förfäras av mitt arbete och mitt resande, eller anser som jag, att det är spännande. Det är annorlunda och det är människorna man möter som gör det annorlunda. Mitt i allt jobb får dessa människor mig att le. 

Samtal till taxiväxeln. Halvfyratiden. Jag slår numret till det lokala klimatsmarta taxibolaget jag alltid åker med. Jag behöver en taxi till flyget. Dialogen som följer:

"-Hej, jag heter Sofi, jag skulle vilja ha en taxi till flygplatsen"
"-Men hej, är det du Sofi, det är jag, Darioush. Du vet, stans snabbaste taxichaufför! Jag ska fixa en taxi till dig. Från vanliga stället? Du vet, jag skickar dit den lite tidigare eftersom jag sitter i växeln och inte kan köra dig. De andra är ju långsammare än jag."
"-Jaha, hej, är det du. Trodde att det var Ali som satt i växeln numera. Men toppen, se till att komma i tid bara, men det brukar ni ju göra. Hej."
"-Sofi, vi ses!"

Jag lägger på och ler. Darioush innehar rekordet att på kortast tid köra mellan kontoret och flygplatsen. Rekordet sattes när han skulle köra mig. Just den gången hade växeln skickat honom till fel byggnad för att hämta mig. Han blev sen. Chansen att jag skulle hinna med flyget var minimal. Jag var lite lagom sur, men han är alldeles för trevlig för att vara sur på. Han körde skiten ur sin Prius (inget jag vanligtvis uppskattar, men det här var en sån gång jag verkligen inte fick missa flyget). Jag hann. Jag boardade planet ett par minuter innan avgång. Väl i sätet plockar jag fram telefonen och ringer upp killen i växeln (som jag redan skällt ut tre gånger tidigare medan jag väntade på taxin). Killen blir knäpptyst när jag presenterar mig. Han förväntar sig en utskällning för att jag har missat planet. Jag flinar för mig själv innan jag säger:

"-Jag vill bara att du ska hälsa Darioush att jag hann med flyget. Han tog mig tryggt och säkert till flygplatsen."

Det sista kanske inte var helt sant, men vadå. Killen i växeln andas ljudligt ut:

"-Jaha, va bra. Ja, det ska jag hälsa honom över radion."

Jag hör att han ler. Jag ler.

Flygplatsen. Fredag. Femtiden. Påväg hem. På senare tid har det blivit samma flyg varje vecka. Mina bokningsbekräftelser trillar in i inkorgen punktligt från resebyrån varje vecka. Och varje vecka ögnar jag igenom den och konstaterar att jo, samma plats, samma tid. Jag stegar fram till incheckningsdisken och lägger fram ID och guldkort. Tjejen bakom disken tittar upp, ler och säger välkommen, ser lite fundersam ut men finner sig snabbt:

"-Men, du skulle ju ha åkt för en timme sen!"

Skit också, inte nu igen, resebyrån har bokat mig på ett tidigare flyg och jag har inte kollat bokningen. Det är inte första gången. Jag hinner tänka att det här kommer att kosta, både i tid och pengar. Det är då jag inser att tjejen bakom disken inte ens hunnit kolla mitt ID. Hon känner uppenbarligen igen mig. Det här är verkligen tragiskt. När jag tittar upp igen, efter att ha fiskat upp kreditkortet ur väskan och funderat ut några bra superlativ som ska få henne att få med mig på nästa flyg hem, lämnar hon över mina kort och säger:

"-Gate 5 som vanligt! Trevlig resa!"

På 30 sekunder är jag ombokad på ett till synes redan fullt plan och jag betalar inte en krona för det. Jag tackar så mycket för hjälpen. Medan jag går därifrån påminner jag mig själv om att ringa flygbolagets kundtjänst och tacka för bra service. Det är nog sällan de får höra det.

Jag ler.

Restaurangen. Nu ikväll. När jag reser händer det att jag vill äta middag ute, helt själv, utan sällskap, inga kollegor. Jag gillar att sitta själv på en restaurang, titta på folk, läsa boken som alltid ligger i min väska och dricka ett glas vin. Jag ser att människor undrar. Varför sitter hon här själv? Vad är det för fel? Dagens middag var just en sådan. Den intogs på favoritrestaurangen, Italienskt, helt solo. När jag kommer in i restaurangen ser jag att det är fullt sånär som på ett två-bord. Kyparen tittar upp, ser på mig och tittar ner igen. Jag får ingen kontakt. Jag slänger en snabb blick på dagens meny, den varierar efter tillgängliga råvaror, och bestämmer mig. Jag går fram till kyparen, lägger huvudet på sned och ler:

"-Hej. Jag är själv, går det bra att jag slår mig ner?"
"-Jaha, hej...är du själv? Oj, jaha, jo sitt ner."

Kyparen ser stressat på mig. Återvänder med blicken flera gånger för att verkligen säkerställa att jo, hon är där själv. Efter 1 minut kommer kyparen, bokstavligen utrusande, med en brödkorg, olivolja och en tillbringare med vatten. Det är fullt i restaurangen, men han har uppenbarligen tid för mig. Han ser besvärad ut, men frågar sedan om jag bestämt mig. Jag ler, lite fånigt, för att inte börja skratta. Jag beställer. Sedan tar jag fram mobilen, kollar mina mail, uppdaterar min Facebook-status och läser nyheterna på DN.se. Läsa nyheterna har jag inte hunnit på hela dagen. Jag slappnar av. Tittar på folket i lokalen, några tittar snabbt bort. Den här delen är den bästa, när man väntar på maten, det passar mig. I ögonvrån ser jag kyparen komma utsmygande från köket med något i handen. Han glider fram till bordet och skjuter fram en kvällstidning, harklar sig, tittar bort, tittar på mig med lite överseende blick och smiter iväg igen. Han är livrädd för att jag ska behöva sitta för länge. Utan att ha något för händerna. Han prioriterar till och med min mat. Jag hör när han pratar med kocken. Det är ett öppet kök. Han tycker synd om mig. Jag betalar och går därifrån. Nöjd med min alldeles egenvalda ensamhet. Som blev lite väl kort denna gång men jag ville inte plåga honom mer.

Jag ler. Ler åt alla dessa människor.

Risotto.

Ser inte direkt ljuvlig ut.

I går blev det en måndagsrisotto med svartrot och små fina ekologiska morötter. Ser väl kanske inte helt topp ut i grytan, men tyvärr hann jag inte få någon bild av den på tallriken, den försvann snabbt. Till detta, en enkel sval Chardonnay. Jag föll för risotto tack vare Jamie. Köpte hans bok ”The Naked Chef”, provade runt lite bland recepten tills jag kom till risotton, höjde på ögonbrynet och undrade vart den här hade varit i hela mitt liv. Risotton alltså.
Att få den där riktigt krämiga, riktigt lena risotton, har blivit en sport. Och det krävs träning. Nu, vad blir det, 8-9 år senare, vet jag hur jag rör till den där helt underbara risotton på känn. Här kommer basen:

3 dl Arborioris - Saltå Kvarns ekologiska är oslagbart
1 liter Grönsaksbuljong – skippa tärningarna, jag gör min egen på överblivna rotfrukter och lök
3 dl vitt vin – glöm tetravinet, ta en flaska du gillar att dricka till risotton, använd hälften i maten, alternativt kör i lite överbliven Vermouth från barskåpet (Noilly Prat fungerar utmärkt)
1-2 Vitlöksklyftor, finhackade
2-3 Schalottenlökar, finhackade
1 näve riven Parmesan
En klick smör - nej, inte margarin, smör…
Nymalen Svartpeppar
Olivolja
Salt

1. Fräs löken i olivoljan, färg ska den ha
2. I med riset och fräs, genomskinligt tack
3. Nu vinet, glöm inte att ta ett djupt andetag över grytan, rör, för känslan - använd en träslev
4. Sjud
5. I med nån deciliter varm buljong och låt sjuda, vätskan ska reduceras och glöm för guds skull inte att röra
6. Fortsätt så tills buljongen är slut eller tills riset har sånt där härligt tuggmotstånd, tar ca 20 min
7. Av från plattan, smaka av, i med parmesan och smör, rör
8. Tillsätt något du gillar – jag gillar Österlen Sparris och i brist på sparris tar jag svartrot
9. Klart

Idag blev det ingen Risotto. Det var en sån dag som jag sätter mig i taxin till flygplatsen innan kl 6. Alldeles för tidigt egentligen, jag är en kvällsmänniska. Jag jobbar hela dagen och stupar i säng på något hotell. Som tur är finns det vänner även här, där jag är idag, som gladeligen bjuder på en bit mat. Så att jag slipper hotelldöden (dålig mat och tv). Jag inser att jag har några insättningar i tjänstebanken att göra.

100 dagar i luften.

Baggage tags.

Jag är flygrädd. Det började 2001. Dom som vill kan få analysera varför. Dock vet jag hur flygplan fungerar. Jag vet hur många graders lutning ett flygplan tål utan att tappa lyftkraften. Jag kan räkna hållfastheten på vingarna. Ändå dryper mina handflator av svett och min kropp tror att den ska dö varje gång planet lämnar startbanan. Mitt kontrollbehov ger sig till känna. Varje vecka. Eftersom jag reser en del. Det senaste året har jag startat och landat ett hundratal gånger. Det sämsta med att resa i jobbet.

Men. Min ibland dagliga dödsångest får mig att njuta lite extra av det där alldeles lagom kylda vinet eller den perfekt mogna getbrien från det lokala mejeriet. Det får mig också att prioritera en god lunch tillsammans med min man eller en vän när jag får chansen.

I morgon är till exempel en bra dag. Jag slipper sätta mig på ett flygplan. Istället ska jag träna efter jobbet och kanske, kanske, ska jag röra ihop den där risotton jag suktat efter i ett par dagar nu. Bäst av allt är att jag får sova i min egen säng. Det bästa med att resa i jobbet. Att få komma hem igen.