Rensa Mossflox: 24 veckors satsning för att hitta kicken

Före.
Januari 2013.
Inte riktigt i form.

Sedan jag la ner all form av elitsatsning på fotbollen har träning för mig enbart varit ett nödvändigt ont som måste till för att min rygg och mina axlar inte ska packa ihop och för att jag skall kunna äta det jag vill och när jag vill. Det är ett nödvändigt ont eftersom resultatet av all träning inte kunnat omvandlats till att klara konstanta tempoväxlingar i 90 minuter, till att rycka ifrån försvararen som gör mig fri med målvakten, eller till det där skottet som sitter i krysset. Inte ens att ha halvmaran som mål förra året räckte för att motivera mig. Jag trodde min vinnarskalle var själva grejen, men jag hittade helt enkelt ingen kick med löpningen. Inte som jag vet att det kändes med fotbollen efter en match där vi krossat eller ens med den högst amatörmässiga friidrotten jag fördrev tiden med under några säsonger, men som jag älskade, kicken under ett hundrameterslopp, vid upphoppet i höjdhopp eller vid den där perfekta plankträffen. Det förblir helt enkelt tomt kick-mässigt vid löpning och efter gympapass. Tomt.

Min högst ovetenskapliga analys gav mig slutsatsen, jag behöver explosivitet för att få kicken.

Sagt och gjort, efter att ha varit redigt förkyld och under isen i två omgångar förra hösten och hostat konstant i tre månader bestämde jag mig. Här skall göras en satsning, inte på löpning, inte på fotboll, utan på ren styrketräning och att forma kroppen med mer högintensiv och explosiv träning. Något jag aldrig gjort tidigare. Inte på riktigt i alla fall (vem har inte slöhängt i gymmet en timme eller två).

Efter en del letande och övervägande av alternativ valde jag att köra på ett 24 veckorsprogram baserat på John Gröntvedts träningsprogram för tjejer från Svenskt Kosttillskott. Programmet anpassade jag till mina egna förutsättningar både tidsmässigt samt resultatmässigt. Det jag landade i var ett träningsupplägg över 24 veckor med 3 styrkepass i veckan samt ett konditionspass i anslutning till styrkan eller separat (se nedan) som stegrades var 6:e vecka. Viss omläggning av kosten, inte med mycket men jag gjorde mig själv mer uppmärksam på vad jag åt, speciellt till lunch då jag för det mesta äter ute och så såg jag till att alltid ha mellanmål på jobbet, riktigt mellanmål. Sist men inte minst reducerade jag intaget av du-är-värd-ett-glas-rött-mitt-i-veckan och onödiga afterwork-öl rejält. Ingen rocket science direkt, sånt håller jag bara på med på jobbet, men efter lite justeringar så var det detta upplägg som fungerade för mig.

24 veckorsprogram - 3 pass/vecka + kondition (främst rodd)
Omläggning av lunchvanor - färre Pad Thai, mera rawfood
Alltid mellanmål på jobbet - yoghurt, frukt, nötter, keso
Minska alkoholintaget - kvalitet före kvantitet i ALLA lägen

Så blev resultatet vad jag hoppats på? Körde jag på i 24 veckor? Svaret är ja. Jag var inte superbiffig efter 24 veckor, vilket inte heller var meningen, jag ville ha mer form än muskler och det var precis det jag lyckades med. Jag har nog aldrig mått så bra och känt mig så tillfreds med att uppnå ett mål som har legat utanför min jobbroll som efter detta.

Efter.
Juni 2013.
Mindre degig.

Mer skärpa.
Bra att ha när man
bär pärmar på jobbet.

Men gick allt enligt plan? Den största backlashen kom efter den där veckan i Italien med god mat och gudomlig Prosecco, men det var det värt och jag älskade att få komma hem och köra igång med passen igen. Och det var här någonstans som jag insåg att jag hittat kicken igen. Att jag var lätt hög när jag lämnade gymmet. Lite samma känsla som att lämna omklädningsrummet nyduschad efter en vunnen cupmatch där jag satt avgörandet. Ja med den lilla skillnaden förståss att det inte står någon lokalreporter från Radiosporten utanför Friskis med bandspelaren i högsta hugg och vill ha en kommentar om hur det känns.

MEN istället för publicitet och tidningsartiklar har jag träffat nya intressanta människor. Människor som när man inte varit i gymmet på några dagar undrar vad som hänt, om jag varit sjuk eller bara behövde två dagars vila eftersom passet jag körde i måndags såg tufft ut. Människor som jag förmodligen aldrig skulle ha kommit i kontakt med om det inte vore för att vi delade skivstång och skrattade åt varandras djävulska träningsvärk.

Så var det värt det? Det var värt varenda överhoppade fulöl och Pad Thai i världen.