Ramslök. Äntligen!

Ramslök. Japp, nu har den kommit. Den levererades till dörren i fredags (från Årstiderna självklart) och då hade den rest hela vägen från Danmark. Mitt i flygkaoset. Så istället för en resa till Finland (självklart var flyget inställt) har det fixats ramslökspesto. Den slår lätt den basilikabaserade peston. Så här gör jag:


1 ordentlig knippe Ramslök
1 näve Pinjenötter
1 dl Olivolja
Parmesan (glöm fulparmesanen)
Salt
Nymalen svartpeppar




Fram med stavmixern. I med ramslök, olja och nötter. Kör. Blanda i parmesan. Smaka av. Ät. Njut. Gärna med Solmarka knäcke.

Ramslökspesto.

Cykla i Taipei

Taipei Railway Station.

Fulong. Jag tar lokaltåget från Taipei Railway station ca 1 timme österut. När man tror att det inte finns någon mer civilisation kommer man till Fulong. Ett litet ställe ute vid havet i Taipei County. Där landar jag, en söndag i Mars.

Fulong Beach.

Vad gör Taiwaneserna i Fulong en varm söndag i mars? Jo, man hyr en cykel. Det finns cykeluthyrare i massor. Man cyklar sedan 2 km till en övergiven tågtunnel. Genom risfält. Genom alléer av blommande Azaleor (Rhododendron obtusum). Man cyklar genom tågtunneln för att komma ut på andra sidan berget. Vid havet. Man äter sin medhavda lunchlåda (ägg kokt i te, tre sorters kål, tre sorters kött, lite blandade grönsaker...mycket intressant). Tittar ut över Stilla Havet. Cyklar de 4 kilometrarna tillbaka. Kollar in det helt underbara templet vid Fulong Beach. Sen, tar man tåget hem.

Hyrcykel.

Det var trevligt. Lugnt. Till skillnad från Taipei. Jag var den enda västerlänningen. Skumt.

Tokyo.

Shibuya.

7 dagar i Tokyo, varav två och en halv dag helt solo, räcker gott och väl för att bli förälskad och övertygad om att detta är staden i ditt liv. New York i all ära, den staden är full av möjligheter, men Tokyo är bara galen. Det är allt och inget. Du har sällskap av tusen och åter tusen japaner, men du är ändå, helt ensam.

Känslan att tidigt på morgon gå genom Shinagawa station påväg till kontoret är obeskrivlig. Men...det känns som en svart massa som sakta rör sig mot ett gemensamt mål och där i mitten går en röd-blond kvinna från en helt annan kontinent. Ensam. Dumflinandes. Imponerad över japansk struktur. Renligheten. Jag andas in djupt och njuter av Japans vinterluft. Jag lämnar stationen bakom mig och stegar iväg mot ännu en arbetsdag.

La Qua Spa. En ren chansning som gick hem. Hade kort läst om detta hot spring spa eller Onsen som det kallas på japanska. Tvättinrättning. Jag tog tåget, som det kändes, över halv stan och klev av utanför Tokyo Dome. Ni vet den jättelika stadion med ett tak som går att öppna och stänga. Just bakom Domen ligger La Qua. 5 våningar med härligheter. Varma källor, utomhuspooler, ångbastu. Kallbastu. Restauranger. Massageinrättningar. Avslappningsrum. Och så vidare. Där spenderade jag en fredag natt, för jo, de har öppet så gott som dygnet runt sånär som på nån timme på förmiddagen. Jag avslutade med middag iförd min Yakota och en tupplur i en massagestol. Vägen hem till hotellet och sängen blev lång. Jag funderade starkt på att övernatta helt och hållet i en av massagestolarna. För dryga 400 spänn spenderade jag 5 timmar där och då fick jag även middag. Det bästa var att jag var den enda västerlänningen. Så mycket människor, och ändå, så ensam.

Ginza over-eating. För andra gången inom loppet av 6 månder överdrev jag sushiintaget på denna, helt underbara, sushi restaurang, Itame Sushi Ginza, tillsammans med två lika hängivna sushiälskande kollegor. Varav den ena förstummad av den näst intill perfekta tonfisken. Själv tycker jag nog att den som avgick med segern inte alls var en fisk utan en nigiri med premium Kuroge Wagyu beef. Att kött verkligen, på riktigt, allvarligt, kunde smälta i munnen, det var något nytt för mig. Kocken, med den gigantiska kniven, tittade förundrat på oss under de två timmar vi var där, och undrade förmodligen hur mycket sushi vi var kapabla att få i oss. Här kommer ett smakprov...

Itame Sushi. Ginza.

Japanese gardening. Med tanke på att detta är en blog med namnet “Rensa Mossflox” förstår den insatte att ett besök i en japansk trädgård är ett måste. I detta fall Koshikikawa Kouraku-en i närheten av Tokyo Dome. Floxen lyste med sin frånvaro, däremot blommade Japanese apricot (Prunus mume). Tyvärr blommade inte körsbärsträden, det är ju annars vad Japan är riktigt känt för. Barrträden. De måste bara ses på plats.

Koshikikawa Kouraku-en

Harajuku. Vill du shoppa i Tokyo skulle jag rekommendera Harajuku. Inte Ginza. Inte Shibuya. Utan Harajuku. Och inte heller de där märkesställena efter shoppinggatan. Inte de där fancy. Utan de där små designbutikerna i gränderna, där, bakom de stora. Där hittar du bland annat Studio D’artisan. Jag letade mig dit efter jobbet i snålblåst och snö. När killen i kassan fick veta att jag sökt upp just deras butik för en väska jag spanat in på nätet och att jag kom från Sverige, blev han helt exalterad. Hans engelska var något begränsad, men jag tror nog jag förstod vad han ville få fram av allt vifftande med armarna. Ta en sväng dit. De ligger i källarplanet, lite svåra att hitta. Nedanstående hittar du dock inte i Harajuku utan i Shibuya 109.

Shibuya 109.

Sushi Mizutani. Och så till sist. Det bästa av det bästa. Tyvärr finns inga bildbevis. Kamera var inte tillåtet i den åttasitsiga sushi restaurangen i källaren i Ginza. Mizutani själv, kocken, verkar ha ett rykte om sig att vara sur och tvär. Men vem får inte vara det när man levererar Japans bästa fisk. Bokningar görs enbart på japanska. Hotellet hjälpte mig snällt. Avbokningsavgiften är 10 000 yen. Det var värt att chansa.

Sushi Mizutani***

Enda tiden för en singelätande västerlänsk kvinna var en torsdag 17.00. Jag var livrädd redan innan jag kom dit. Fick fråga mig fram. Inga skyltar. Fett med stash med mig. De tar endast kontanter och priserna, ja, priser, meny, vad helst du kan förvänta dig, existerar inte. Mizutani bestämmer vad du ska äta och vad det får kosta.
Prick 17.00 drar jag bambudörren åt sidan och kliver in i en ytterst sparsmakad, minimal sushi restaurang. En äldre dam tar emot mig. Ler vänligt. Tar min jacka och min väska. Lämnar mig öga mot öga med den stora kocken. Något tanigare än vad jag förväntat mig. Men hans matlagning skall vara stor, likaså hans kniv. Jag får båda bekräftat. Jag sätter mig ner. Mizutani nickar, och ler faktiskt lite. Jag blir genast misstänksam. ”Sushi! Sashimi!” utbrister han och stirrar på mig. ”Hai...” får jag ur mig, halvt väsande. Den äldre kvinnan pekar på ett glas. ”Sake...” säger jag, lika tveksam som tidigare. Jag får en hel flaska (efter halva måltiden och halva flaskan kommenderar Mizutani fram ett glas vatten till mig...).

Mizutani börjar leverera sashimi och sushi. I en timme pågår det. Gastroerotik är vad det är. Där och då, klassar jag det likvärdigt med sex. Sanslöst. Surrealistiskt. Sensuellt. Sedan, ”Finished!”. Jag hoppar till. Redan klart? Jag får en kopp grönt te och en kaka. Samtidigt levereras notan. 22 000 yen. Jag pustar ut. Det var mindre än vad jag förväntat mig. I alla andra sammanhang hade jag fasat över detta belopp. Men nu är det fisk vi pratar om, fisk av högsta klass. Fisk jag är beredd att göra vad som helst för. Jag bugar och tackar på tafflig Japanska. Mizutani ler. Helt plötsligt ser jag glimten i hans ögon. Han är nöjd. Jag ler.

18.05 står jag ute på gatan igen. Med en underlig känsla av välbehag. Undrandes vad som hände. Jag drar ett djupt andetag. Tänker att detta mästerverk måste firas. Fäster blicken på Ginzas högsta byggnad Shio Dome. De bara måste ha en skybar. Jag har rätt. Jag försvinner in i Ginzas inre, på jakt, efter ännu en upplevelse...