KÄK

I väntans tider.

Jag hann inte prova KÄKs hamburgare i Hornstull innan nedkomst så nu när jag ändå går runt och dräller på Södermalm hela dagarna passade jag på. Det blev en #3 Bacon & Lök. Den första burgaren på riktigt länge som inte varit helt genomstekt när jag ätit den. Grymt med en redig portion rött kött, som jag längtat. Så hur stod sig burgaren då? Rent spontant hamnade den någon stans mellan Flippin' Burgers och The Flying Elks tryffelburgare, där jag tycker Flippin' står sig bäst, i alla fall helhetskänslan. Alla tre är riktigt bra, men jag hade nog för höga förväntningar på Älgens burgare och lite för sugen på medium rare när jag åt KÄKs. Summa summarum, ingen av dessa är i närheten av Spotted Pigs burgare. Jag letar vidare.

Lilla I är här

Lilla I.

Den 4 mars klockan 18.03 kom en liten tjej, I, till världen, 49cm lång och 3080g lätt. 11 timmar och 23 minuter efter att vattnet gått tittade hon ut, något gul i tonen och med navelsträngen ett varv runt halsen. Sedan denna dag för 3 veckor tillbaks har en högre nivå av förvirring etablerat sig. Vem är det här? Ska hon stanna hos oss? Hur ska vi någonsin kunna ge henne allt det hon förtjänar? Tänk om det händer denna lilla underbara varelse något? Varför sover hon inte? Varför sover hon så mycket? Helt enkelt ett kaos blandat med ett stort lugn, helt obeskrivligt. Dagarna har bara flugit iväg, man gör ingenting och samtidigt allt, vi tar hand om ett litet liv. Ibland när hon sover och jag fokuserat på annat ett tag hajar jag till när jag ser henne ligga där i sitt lilla babynest i soffan. Shit! Ett barn! Hur hände det här?

Vem är du?

Omställningen från höggravid och med fokus inåt, på något som existerar inne i magen men som är svårgreppbart, till något högst konkret utanför magen, är omvälvande. Jag saknar magen samtidigt som det är skönt att kunna röra sig någorlunda fritt igen. För det är verkligen någorlunda, det kanske inte syns på första anblicken, men herregud vilken förvandling av kroppen. På de där 9 månaderna och speciellt de där sista 11 timmarna ändrades mycket, min kropp är verkligen inte vad den brukade vara. Det hela gick komplikationsfritt för hennes del, dock åkte jag själv på mitt skräckscenariot nummer ett. Ni som sett Solsidan vet vad de två städerna Ystad och Haparanda betyder. Jajamensan! Nu visade det sig att skräckscenariot inte var så skräckinjagande som jag trott även om det kändes jäkligt surt, men fråga mig gärna igen om 6 mån så kanske svaret blir annorlunda. Just nu ligger fokus mest på lilltjejen och inte så mycket på en själv.

Ja jäklar vilka krafter det är som sätter in under förlossningen. Eller som Babben Larsson beskrivet det (tänk gotländsk dialekt): "-Det är som att skita ut en soffgrupp!". Helt galet att man klarar av det. Respekt till alla kvinnor som fött barn och som kommer att föda barn i framtiden, speciellt till alla de som föder och inte har tillgång till Sveriges förstaklassiga förlossningsvård. Utan alla kompetenta och engagerade barnmorskor på BB samt professionella sjuksköterskor och läkare på kirurgen hade jag förmodligen lämnat BB med en helt annan upplevelse av förlossningen och eftervården. Det var knappast någon hit att rullas iväg på operation direkt efter att lilla I kommit ut och lämna hennes pappa och henne själva. Men så blev det och så blir det för många har jag förstått nu i efterhand, även om ingen direkt pratar om det. Det känns till och med konstigt och lite genant att skriva om det här. Det går faktiskt väldigt sällan enligt plan. När samtalsämnet väl kommer på tal ser människor antingen sjukt besvärade ut eller så bubblar liknande historier upp - att det inte alltid är en dans på rosor, små rosa fjärilar eller sprudlande champagne. Och amning ska vi inte ens prata om. Herregud vad ångestframkallande när det inte fungerar, vilka skuldkänslor - jag svälter mitt barn. Kan ingen bara avdramatisera detta en gång för alla, sluta sprida missinformation och framförallt sluta moralisera över det, sluta skapa den där dåliga känslan. Den behövs verkligen inte, ingen behöver den.

Avtorkad och landad på magen.

Förlossningar brukar liknas vid ett maratonlopp, så kanske det är men jag har aldrig sprungit maran, allt över 10k blir jag uttråkad av. Någon halvmara var det i alla fall inte, för det har jag sprungit, förvisso tränade jag för det i 9 månader, drog i mig hutlösa mängder vatten under tiden och hade träningsvärk i flera dagar efteråt men annars fanns det inte många likheter. Det finns inget som riktigt rättvist beskriver upplevelsen, den går inte att sätta ord på och den är framförallt alltigenom individuell. För mig var det ett styrkeprov, mentalt och fysiskt, men framförallt var det en konfrontation med de otroliga krafter som sätts i spel, som bara finns där i kroppen och allt du kan göra är att andas och hänga med. I slutändan, när det där lilla knyttet landar på magen är smärtan som bortblåst och det enda du ser är det där miraklet och förundras och imponeras över hur något så perfekt kan bli till. Så var det för mig, så kändes det och jag är tacksam att ha fått varit med om det.